den osminkade sanningen…
För så här är det, Elin är inte så förtjust i att tälta. Anser att det blir för fuktigt, kallt/varmt, syrefattigt, för ljust på morgonen, för mycket ljud, obekvämt – ja, harangen är lång… Så varje gång vi skulle iväg och Andreas ville tälta, ja då fick han tälta själv. På festivaler, midsommar m.m. Det är liksom inte värt att inte Elin fått sova…
Men så kom barnen. Och med dem, förutom en inte så stark ekonomi, inser vi som föräldrar att det inte handlar om att köpa saker till våra barn utan mer om att bjuda dem på minnen, tillsammans med oss. Plötsligt poppar minnen från vår barndom upp; härliga positiva minnen för Elin som varit på otaliga hajker med sin pappa och Andreas som campat med sin familj.
Det kostar ju inte så mycket… Vi har vårt tält, oklart från när, och vi har ett gammalt triangiakök samt några nyare sovsäckar, och några från vår ungdom… Det behövs liksom inte supertjusiga saker när man är på 1 natts-tältning med barnen, tycker vi. Eller, intalar vi oss…
Det började med att Andreas skulle på knatteläger (se tidigare inlägg: Landkrabbor blir sjöbusar för en helg) med Agnes, eftersom vi inte har båt så återstod tältning. Så mysigt hon tyckte det var! I sällskap med ett år yngre kusinen och morbror så blev det en toppenstart på hennes tälterfarenheter. Därefter så blev det en tältnatt i trädgården, med matlagning över öppen eld och tandborstning utomhus. Vi sov med dem, det hade liksom inte varit läge att de mitt i natten skulle leta sig till sin säng. Jädrar så dåligt Elin sov. Men det var värt det. För så nöjda, och glada, de var efter det. Vad gör man inte för barnen?!
Så började vi prata om det, att tälta i skogen. Vid en sjö kanske? Vi föräldrar kände dock våra begränsningar, hur ska vi få med sovsäckar till fem, liggunderlag, mat osv ut i skogen? Det är inte läge för vandring, inte än… Men så skulle Friluftsfrämjandet ha en fredagskväll vid sjön Kalven där vi paddlade kanot, cyklade dressin och lagade middag tillsammans. Vi kollade med markägaren och det var ok om vi vill slå upp tält så när medlemmarna började troppa av så kröp vi in och gjorde vår första tältning ”ute” – oerhört spännande.
Och Elin sov dåligt, och vaknade tidigt. Det var krångligt att ta sig iväg på morgonkissningen, det var kallt och lite klaustrofobiskt… Men att ta en kopp te med soluppgången som sällskap gör något positivt med humöret och när de andra kom utkravlande ur tältet så blev det en mysig frukost när solen började värma.
(Några av bilderna ovan är tagna med vår gamla, trötta kamera, därav den något sämre bildkvaliteten…)
Den där kvällen vid Kalven satte verkligen sina spår hos barnen. Varje gång vi åker förbi där, om vi är där och badar eller om vi pratar om utflykter så är det den tältnatten som dyker upp, ja faktiskt i alla möjliga sammanhang så kan barnen börja prata om den 🙂
Nu har vi gjort några fler tältnätter, men vi upplever det fortfarande som svårt att få till. Vi inser att vi behöver återhämtning efteråt, barnen somnar sent och vaknar tidigt – och mamma Elin sover ju…dåligt…
(bilder från vår senaste tältning på Svärdsudden utanför Åmål, kanske kommer mer om detta äventyr i ett senare inlägg…)
Ett annan sorts tält!
I maj testade vi konceptet att åka på ”friluftsevent” när Elin utsågs till friluftsreporter för Tentipi, vi som är nyfikna nybörjare hoppar på erbjudandet att hänga på Outmeals vårvandring i Åkulla bokskogar och fick ta del av en helt ny värld för oss. Väldigt spännande att vara bland proffs, jobba med checkpoints, märkeskläder överallt (det var rätt tydligt vad som var den senaste trenden, trist för alla som hade lika utstyrsel… väldigt skönt att ha bra och snygga kläder men inte behöva vara rädd att förväxla sina plagg med tio andra!), torkad mat, leder med historiskt värde m.m, äventyrare i världsklass osv. Läs mer om eventet: Bo i indiantält, laga mat på annorlunda sätt och en fantastisk natur. Mitt i detta dyker vi upp, Elin och Andreas med sina två femåringar, en sjuåring och en valp på fyra månader – kontraster men ändå så hemma.
Den här gången så skulle vi få testa tentipi, ett spetsigt indiantält med kamin i. Det var rymligt, gick att stå i och kaminens mysiga sprakande jagade bort mycket fukt, ljud utifrån och dessutom höll tältduken ute stekande sol/spöregn. Det var dock oerhört stressande för föräldrahjärtat att ha en stekhet kamin i mitten av ett tält där det rörde sig tre obetänksamma barn och en valp… Kanske skulle ha byggt upp någon form av skydd?
Barnen somnade sent, kanske berodde det delvis på ett otal grillade marshmallows, men somnade på fem sekunder. Men de vaknade inte tidigt, tvärtom – vi fick väcka dem. Även den här gången blir tältningen i sig ett äventyr; att läsa och spela spel, prata och gosa – det blir liksom en oförklarlig kvalitetsförhöjning när vi sitter där på våra renfällar och myser.
Och Elin? Ja… första natten var hon ofrivillig eldvakt, någon form av tältoro gjorde att kaminen matades på varannan timme ungefär. Men det var inte kallt, inte trångt, inte för ljust, inte för varmt.
Men andra natten, ja då sov Elin. Gott, ostört och länge.
Härligt när man lämnar sin ”comfort zone”- och upptäcker att man kan trivas även utanför. Eller om man snarare utvidgar den…?! Och tält verkar verkligen tilltala många barn! Roligt och billigt nöje!
Så är det, och sen är det väl också så att ibland överväger de positiva konsekvenserna det som är jobbigt med något – jag sover dåligt och vi behöver tid efter åt ok – men upplevelsen tillsammans är ju underbar så det är värt det!