Rummet exploderar av glädjetjut, mamman har fått en skateboard!!
Inte ett smycke, inte en bukett rosor, inte en trisslott eller tjusiga underkläder utan en SKATEBOARD! Hur i hela fridens namn kommer det sig att en snart 40 år gammal trebarnsmorsa i en sömning småstad får en skateboard i Mors Dags-present? Jo ser ni, vi har två döttrar som är fast beslutna att lära sig kickboard och skateboard, de hade önskat sig detta i julklapp och minsann om inte tomten kom med dessa fina klappar i julas… Med barns klarsynthet så ifrågasätter de såklart varför det bara är killar som åker/gör tricks och som vanligt så får vi vuxna tänka till – varför är det så? Ja, diskussionerna går vidare och som tur är så finns ju internet, videoklipp från när tjejer övar ger fler frågor, varför åker bara ungdomar? Åh, dessa svåra frågor…
Senare har vi föräldrar återkommit till de här frågeställningarna, hur möter vi det? Vi är ju positiva till att de vill åka kickboard och skateboard men hur gör vi med förebilder – hur ska Greta och Irma hålla intresset uppe när det bara är unga grabbar som håller på med aktiviteten. Sakta smyger faktumet fram, mamma Elin skulle ju vara en bra kvinnlig förebild… Dessutom blir det ju något gemensamt, något att dela med dem, att lära sig tillsammans. Det var väl bara den lilla detaljen att Elin aldrig stått på en skateboard tidigare…
En förebild, och som bidragit inspirerande i diskussionen är Michaela Fröstad Askergren som också hon har börjat skejta tillsammans med sin dotter. Är vi fåniga och pinsamma eller är det att vara förebild, att vara delaktig? Tja, vi får väl se… men just nu står Elin där och balanserar på brädan, fullt utrustad med skydd och hjälm, och koncentrerar sig på att hålla balansen – än så länge är det i alla fall skratt, stolthet och en känsla av att vi gör det tillsammans som barnen uttrycker, och så länge det är så får vi väl öva på…
Vad gör ni/har ni gjort tillsammans med era barn som gemensamt ”projekt”?
