I år drabbar oss sjukdomar hårt. Inte bara av Coronas framfart utan redan sedan tidigare sitter vi med halsfluss, feber och förkylningar på olika vis. Självklart förstår vi att riskerna ökar för en sådan här sjukstuga i och med att vi sedan i oktober har 6 hemmaboende barn. Men ändå, det tar på humöret… Så gissa känslan av frihet när vi äntligen kan lägga en lördag, dessutom i strålande sol, i skogen. Äntligen utflykt!
Enkelt så det blir av!
Det blir korv med bröd och fika från mammas mormor. Inget annat än så enkelt som möjligt. Nu vill vi bara ut! Lite ringrostiga efter tre veckors sjukstuga gör att packningen går lite trögt. Inget är liksom redo utan vi irrar runt och försöker komma på vad som ska med… Tur att vi bestämmer oss för att fokus är att äntligen komma ut på en utflykt. Vi glömmer både knivar, soppåse och extrakläder. Men vad gör väl det? Vi är utomhus!
Sjukstuga i tre veckor tar på humöret
Alltså. Vi inser hur lyckligt lottade vi är i vardagen. Men också hur otroligt påverkade vi blir när inget blir bättre. Känslan av att ”det blir inte bättre, det går inte över” tär på humöret och även om vi ibland får sova en hel natt så känner vi oss trötta. Så trötta. Men så kommer vi ut, en dag i solen, och det gör verkligen susen för humöret. För oss alla. Orken och tålamodet fylls på, snacka om solcellsladdning!
Trög start men ingen vill avsluta
Alla skuttar ut i skogen. Barnen vet stigen, känner den som sin egen ficka. Vi tar turen utanför mormor och morfars hus, till det vi kallar platån. Platån är en liten glänta uppe på en höjd cirka 800 meter in i skogen. Väl framme så känner vi att det ändå känns trögt. Barnen går mest runt i cirklar och kommer inte alls igång så som de brukar när vi är ute. Vad händer?? Dessutom så kämpar vi med att få igång elden men också det går trögt, det blir ingen fart och vi petar länge med bara några flammor.
Äntligen utflykt med nödfika
Ibland är det bara så. Att allt går trögt. Vi föräldrar känner igen det även om det överraskar oss. Det vi förväntar oss är att dessa rastlösa barn som släppts ut från sjukstugan ska börja leka och bygga där i skogen. Men det händer inte. Så vi tar till det äldsta knepet av alla, fika. Nödfika kallar vi det när vi behöver äta den ”vid fel tillfälle”, alltså inte när vi har planerat utan när det behövs… Så vi fyller på med mammas mormors Baronen, mormors saffranskaka och varm saft. Sakta återvänder krafterna. Lusten att upptäcka.
Förälder får vara med
Trick 2 är att en förälder helt enkelt får starta upp lek tillsammans med barnen (läs gärna -> du har inte tråkigt) Pappa Andreas går på upptäcktsfärd till en närliggande ”ravin” (ett litet stup som ligger ovanför en bäckfåra) men på vägen så får vi den obligatoriska ”blöta foten” så de återvänder snabbt. Men se efter det så händer det. Plötsligt är de igång. Den här gången hittar de en ”nöjespark” en bit bort och de bygger både gungbräda, lianer och äventyrsbana. Och vilda bebin kämpar nöjd runt med pinnar som är lika stora som honom.
Nu äntligen är det en utflykt!
Från sjukstugans pasta till utematens krona
Korv med bröd, det kan nog inte bli enklare. Och just utomhus smakar det ju bäst. Inte för ofta, då tröttnar vi, men när vi väl äter det så kan det konkurrera ut en middag på slottet. Vi får efter lång stund igång brasan och det blir precis nog för att grilla våra korvar. Men det räcker. Sjukstugan känns långt ifrån oss och vi njuter av solsken och av att känna smaker igen. Att höra fåglar kvittra och se barnen röra på sig utan hostattacker. Äntligen utflykt!
Naturen är alltid öppen
Så här i Coronatider så känns naturen så välkomnande. Aktiviteter stänger ner och det är sjukstuga i hela landet. Ja, i hela världen. Så är den där. Lekplatsen som vi kan lita på, naturen är alltid öppen och vi känner oss mer levande och friska än någonsin. Det behöver vi verkligen nu när larmen duggar tätt. Kanske vi får det, kanske har vi haft det, kanske klarar vi oss. Just här och nu, ja då pausar vi alla bekymmer och bara är. Och det är precis vad den här familjen behöver.
