Nipfjällsgubben var inte hemma?
Dagen vi inte önskade någon annan fortsatte att gäcka oss… På eftermiddagen försökte vi oss på att ge oss ut på en liten tur så att de besvikna barnen åtminstone skulle kunna få en utsiktsfika. Vi packade ihop lite mumsiga bullar, blandade saft och packade in oss i bilen för att ta oss till Nipfjället som låg cirka en mil bort från Idre Fjäll. Vi har aldrig varit häromkring så vi var utelämnade till att försöka läsa ut från broschyrer och det klassiska googlandet hur vi skulle ta oss dit; starten skulle vara vid en parkering och Nipstugan dök snart upp så där parkerade vi bilen. Vi hittade en skylt som pekade rakt fram för vinterled och en högersväng för sommarled och vi påbörjade vår vandring. Ganska snart började vi föräldrar snegla på varandra, fin stig absolut men den leder bort från toppen och det är lutning neråt samt att miljön är skog – vart är vi på väg??
De ökända myggen i fjällen…
Andreas ser hur Elins humör sjunker, hon blir lite stirrig och stressar plötsligt på barnen att gå på (det är oftast omvänt, att Elin påminner Andreas om att det är promenaden i sig som ska vara mysig, inte att bara komma framåt) vilket såklart påverkar ungarna och de börjar plötsligt tjata om fikapaus. Elin bara schasar på dem, hon drar ur snodden ur håret och låter både sitt och barnens hår flyta ut över nacken. Så slår det Andreas – MYGGEN! För i vår familj är det så att Elin är extremt ansatt av dessa, till och med Greta säger till sin mamma att OJ, de gillar verkligen dig… och nu hade vi inte ens myggmedel på oss eftersom vi tänkt oss till en stenig topp…
Efter någon kilometer dyker det upp en skylt om Nipvallen vilket känns som ett bra ställe att ta vår fika på, även om det inte blir med utsikt. Väl där visar det sig att det är privat område och familjen sätter sig utanför för det är inte läge att fortsätta ännu längre nu… Barnen och Andreas sätter sig för att fika, Elin står och trampar runt kring dem – trots värmen drar hon på sig fleecejackan, allt för att undkomma attackerna från mygg och knott. Det blev inte en särskilt njutningsfull paus…
Under vandringen tillbaka så blev det bokstavslek, Greta och mamma Elin försöker komma på en natursak per bokstav i alfabetet. Irma och Oliver planerade sina superhjältekrafter – pappa Andreas fick vara TröttPappan… Spännande var det också att det dök upp en avgjuten fot vilket såklart satte fart på fantasin!
Lillnipens topp – vår ”riktiga” utflykt…
Dagen därpå vaknade vi med revanschlusta, idag skulle vi få till en utsiktsfika! Vi packade ner äggmackor och dryck samt satte på oss myggmedel… Bilen fick rulla förbi parkeringen från igår och strax efter dök det upp en söt liten statygubbe och bredvid den en skylt. Där och då gjorde vi en av våra första vlogginlägg, någon gång ska väl vara den första 🙂
Det var häftigt, det var det!
Sen hittade vi sommarparkeringen, den syntes inte förrän alldeles nära men när vi väl hittat den så kändes det ganska självklart men nog hade vi önskat en skylt med Vinterparkering på den första. Klättringen var härlig, barnen kunde ta det i sin takt då vi föräldrar såg dem var de än var – haha, det är skönt med frihet men också med kontroll för de vuxna!
På toppen var det hisnande utsikt, solvarma stenar och vi hade gott om tid, det blev lunchmumsande på mackorna men sedan drog barnen igång och lekte så vi vuxna fick helt enkelt ta en kopp te till och bara sitta en stund.
Men sen kom molnen… För att inte det här fina minnet skulle solkas med dyblöta ungar som fryser på hemvägen packade vi ihop oss och tog en snabbare promenad ner till bilen, bullar och kakor får väntar tills i eftermiddag bestämmer vi tillsammans med barnen.
Solig fikastund i skidbacken
Precis när vi svänger in i stugbyn vräker regnet ner och fortsätter under en dryg timme, sen vinner solen återigen och vi ger oss ut på en liten kortare tur i närområdet – det blir en svettig vandring uppför en av alla fantastiska cykelleder och vi sätter oss mitt i skidbacken där vi äntligen frossar loss i våra sötsaker. Barnen ger sig iväg på upptäcksfärd, vi vuxna slappar i solen och vi drabbas av härvaro igen – hikefulness i dess enkelhet, tid att småprata men också långa stunder av njutningsfull tystnad.
Fantastiska bilder på en fantastisk resa. Äventyr som ger minnen för livet , även minnen som man helst slipper som myggplågan.